Vår spelvärld

Familjerna

En handfull "finare" familjer har tagit sig till toppen av Caglariens näringskedja och spelarkaraktärer tillhör någon av dessa för att skapa ett förhållande mellan karaktärerna, familjens vänner är dina vänner och dess fiender dina fiender. På gott och ont. Klicka på deras släktvapen för att läsa mer om dem.

Brander, kofösare som trivs bäst i sadeln driver sina enorma hjordar över de Caglariska slätterna.
Cogsworth, uppgfinnare av automotonerna och allehanda andra mekaniska under, kanske något excentriska för de som inte förstår.
Fairbanks, kända för att vara bankirer men de flesta av dem blir ändå soldater, med kanoner och gevär vaktar de sitt guld och för all del ditt också.
Lincoln, dessa mytomspunna rälshärskare styr över Caglariens tåg och därmed också nationens puls.
Lockhart, ångmaskiner är inget utan kol, dessa gruvgrävare är lika tuffa som det järn de vrider ur berget.
Meadows, man kan inte äta pengar ändå har Meadows blivit de i särklass rikaste i landet genom att sätta mat på bordet.

De mindre familjerna

De här familjerna är inte spelbara men har ändå en viktig roll i CUS så man bör känna till dem.

Davenport, stadiga sjömän och modiga piratdrottningar skeppar tunga laster från kust till kust och förser C.U.S. med allt man inte kan ordna självt.
Diggory, döden kommer för oss alla, har du tur leds du till den andra sidan av en tvättäkta diggory med jord under naglarna.
Mason, de säger sig förstå undrets mysterier bäst men detta sällsamma sällskap av arkitekter kan bli farligt fanatiska.

Caglaria

Ett barn springer, staplar, upp på kullen. Vind blåser i håret och hatten som tidigare satt på huvudet har halkat ner och hänger i band runt halsen. Väl uppe hinner barnet precis se loket rusa förbi på rälsen. Vagnar och åter vagnar följer som en fors. Detta är blodet i landet som flyter i dess vener. Barnet ler bara och ser det flöda vidare över de långa öppna landet. Fåtal kullar här ute, färre träd just här. Men långt där borta rusar tåget mot skogar där Masons först tog sitt virke till byggnader, Lincolns fick brädor till sina rälsar. Det finns djupa skogar, fler sådana mer norrut. Vid skogens kant finns säkerligen en stad, och i den staden finns det arbetare och lösdrivare.

Drömmare som kom hit. För det är vad detta var, en drömmens land. Fanns ett par vars drömmar slog in och många som fortfarande bara drömmer. Allt började med ett par skepp som kom i land. Släpte lös folk som byggde landet.Tog dess vida slättlandskap, odlade, högg ner stora skogar för att odla vete och bomull. Där man karvade ut både stora berg och mindre berg för att få tag på järn och kol och guld. Floderna vaskas, bergen rensas. Städer reste sig och byar började dyka upp. Det gick så väldigt fort.

Vad som möjligjorde detta var Cogsworth maskinmän, byggda med Lockharts järn, transporterade över Lincolns vägar, betalda utav Fairbanks guld och tryckta på sedlar utav bomullspapper utav Meadows bomull. De stor familjerna blev rikare och rikare medans gemene man... ja deras historia kanske skrivs om hundra år men idag är deras pengar få och deras vikt i samhället ännu mindre.

I öster har vi kusten alla kom ifrån innan de likt en pest spred sig västerut. Fairbanks placerade sitt säte nära början utav floddeltat. Stora palisader skyddar deras gruvor och vaskerier och hemligheter. Deras banker finns överallt men det är här deras säte finns. Söder om dem har vi Meadows vida fälter och ängar, deras åkrar som sträcker sig långt och bryts av utav små byar för arbetare och mjölnare såväl som en skog, vilket de skämtar om att de bara tillåter stå kvar för att de ibland vill ha skugga. Nordväst om Fairbanks ser vi bergen som sträcker sig högt och långt. Där börjar Lockharts gruvor och deras låsta valv. Öster, över stora slätten syns det eviga tornet av svart rök från Cogsworth fabrik. I början utav berget har vi deras fabriker och hem ifrån deras underliga maskinfolk kommer ifrån. Klockversgubbar och gummor sliter nu överallt i landet.

Sydväst ifrån Cogsworth ses den övergivna rälsen som skulle gått över Branders öppna betesmarker. De oändliga slätterna. De höga gräset och låga buskarnas domän. Om du står på en kulle ser du så långt att du aldrig skulle orka gå de sträckan i ett enda tag. Här är Branders rancher och boskap. Stall och farmer. Följer man den räls som tilläts byggas så kommer man sydöst, och ner till Lincolns centralstation. Ej i mitten utav landet enligt vissa, men Lincolns säger att det bara är en tidsfråga. I väster längre finns revan. Ett sår i landet, en ravin djupt ner i intet. Hit sänder ibland Fairbanks folk för att leta guld, Lockhart folk för att hitta kol… men det är ingen plats man vill komma till. Detta är de unifierade staterna utav Caglaria, där drömmarna bor. De som fått sina uppfyllda och de som ännu väntar. Men om det finns drömmar är kanske ryktena om saker i revan sanna och det även finns mardrömmar.

Konstitution

Artikel I

Vi, folket av Caglaria deklerar härmed vår avståndstagande från Shaneia Dynastin. Vi formar vår egen nation, Caglarian Union of States. Vi väljer inga representater att tala för oss, var person har sin egen röst och frihet att göra så som den önskar.

Artikel II

Caglarian Union of States har ingen regering eller statschef, ingen bereds med rätten att stifta lagar för att kontrollera någon annan.

Artikel III

Alla människor föds med rätten till sin egen kropp, sitt eget sinne och sina tillhörigheter. Det är folkets ansvar att solidariskt stödja varandra att upprätthålla denna rätt. Skulle därför folket enas i att en människa har brutit eller förvanskat ovanstående rättigheter för någon annan skall folket också enas om konsekvensen av detta.

Konstitutionens betydelse och utövande av lagen i CUS

Människorna i CUS älskar sin frihet och det faktum att lagen är så pass kortfattad och simpel gör den lätt att förstå för de flesta. Det finns inga domare, åklagare eller advokater i CUS. Istället tillämpas lagen i samlade byråd där man får föra fram sina anklagelser och efter det röstar de samlade om man anser att den anklagade är skyldig eller ej, likadant kommer man överrens om vilken bestraffning man tycker är lämplig.

Detta är såklart inte ett särskilt rättsäkert system och det har brustit mer än en gång men de flesta är ändå nöjda med det, det ger dem en känsla av att de har kontroll över sina egna liv.